ashotofvodka

Jag passade på att kika på lite kläder jag med, även fast min plånbok ekar just nu. Har 14 kronor kvar tror jag, haha. Men dom har fått in sååå mycket snyggt nu. Och massa färger! Passar perfekt till min aptråkiga garderob. Om man ändå vann en miljon!

Men nu ska jag gå ut till Gnällspiken nr1 (Sessan). Hon står och tjuter pga att jag inte är ute på baksidan med henne.

Nuuuudlar, nomnom

Gick och la mig vid 07:30 i morse. Sänkte musiken jävligt mycket, man hörde knappt. Ändå vaknar jag upp med att öronen nästan sprängs sönder. Snustorr i munnen och jag hade helt glömt av hur det är att vara bakis. Åh fyfan. Dessutom har jag inte ätit något på hela dagen, så Johanna skulle köpa med sig panpizza till mig. Finfina kompis! ♥

Nu ska jag städa lite, sen borsta tänderna och sminka mig lite!

Idag började jag med att duscha, städa och vika lite tvätt. Var sedan ner till torget, sen ut med Sessan på åkern. Där var vi säkert i en timme (jag, Sessan och Bebis). Sessan fjantade mest runt med en pinne medans Bebis gick runt och nosade (Ja, ni läste rätt). Haha.. Så var jag in med Sessan, sen över till Mona. Vi drack kaffe, rökte och pratade. Och ikväll blir det en spontan grillning och lite groggning. Pratade även med han jag jobbar med idag.

Jag: Erkänn, du har fan saknat mig!

Han: JA!

Jag: Hahahaha!

Han: Vem ska jag annars mobba när du är borta?

Gud, va jag känner mig älskad! Han är en sån JÄVLA apa. Ikväll ska jag supa han under bordet, mohahaha. Har faktiskt druckit med han en gång tidigare. Detta var innan jag började jobba med honom. Såklart hävde jag ur mig vad jag tyckte om ALLT. Men han tog faktiskt inte illa vid sig. Tack och lov. Haha.

Men det pirrar i mig och jag vill leva livet. Allt känns så himla, himla, himla bra! Jag har vår(sommar?)känslor till tusen, jag älskar Matte och mina finfina underbara älskade djur och det känns som att inte något kan trycka ner mig. Inte just nu iallafall!

Men nu ska jag dra en borste genom håret, sen kila in till grannen.

Ha en fin kväll, det tänker jag ha! :)

Och jag har redan gråtit floder över att jag måste lämna djuren :( Känns som att jag sviker dom. Så har jag klargjort för Sessan att hon inte får skaffa sig en ny matte, hata mig och sen nonchalera(?) mig sen när jag kommer hem. Tror även att Bebis känner att det är något på gång. Hon är mer kramsjuk än vanligt. Menmen. Nu ska jag börja packa!

Mina fina cpbrudar och jag!

När jag kom hem till honom en dag satt han i soffan. Det var helt rökfyllt i hela lägenheten. Nästan så att man inte kunde se en meter framför sig. Det luktande instänkt, skitigt och hasch. Han satt i soffan och tröck i sig piller efter piller. Han sa att det berodde på hans "epilepsi". Jag räknade alla piller han svalde. Men det blev svårt ibland då han kunde ta en halvfull näve och trycka in i käften. Jag hade aldrig en tanke på att han kanske ville ta livet av sig. Men han fick säkert i sig omkring 100 piller. Jag skrek till honom att han skulle sluta trycka i sig dom där jävla pillrerna. Han pekade på dörren och sa "Duger det inte, så är dörren där". Och jag gick. Smällde igen dörren efter mig så det ekade i både trappen och i mitt huvud. Sen hörde jag inte av honom. Han var återigen borta. Jag blev orolig då jag tänkte på dom där pillrerna han hade tryckt i sig. Jag hade under den här tiden också börjat umgåts med folk som var nynazzar, nazzar, rasister och folk i en salig jävla röra. Jag stod i en lägenhet och diskade på fyllan hemma hos en kompis. Hade nojja på att diska på fyllan, har ingen aning om varför. Tyckte bara om det. Jag hällde upp vattnet, i med diskmedel och började diska disken. Så ringde mig telefon. Jag tog upp den trots att jag både hade vatten och diskmedel på händerna. Jag kände inte igen numret. Men hjärtat slog fortare. "Tänk om det är han..?"

Jag: Hallå?

Han: Hej gumman!

Jag: Vem... Vem är det?

Han: *Säger sitt namn*?

Jag: Hej! Vart fan har du varit!?

Han hade återigen däckat av på grund av alla piller. Hemma hos sin bror. Men nu var han hemma och allt var finnemang. Han och hans bror satt uppe i hans lägenhet och drack, frågade om jag ville komma dit. Jag lämnade disken som den var och skrek till dom andra "Jag kommer snart!". Sprang den lilla biten, slet upp porten och sprang upp alla trappor. Han tog emot mig i hallen. Vi kramades och pussades länge. Han presenterade mig för sin bror. Jag tvekade "Var detta verkligen hans bror?". Medans mitt ex var rena gangstern själv, så var hans bror stor, grov, långhårig och såg väldigt kramvänlig ut. Rena kontrasten. Men han var snäll! Vi klickade på en gång. Detta väckte en stor avundsjuka hos mitt ex. Jag tänkte "aset måste ju vara dum i huvudet om han inte blir glad åt att jag och hans familj kommer bra överrens". Jag ringde också Johanna som kom dit. Jag var grisfull, såg dubbelt, ex:et slog en hammare i högtalaren och jag spydde som en gris inne på toaletten. Torkade mig sen med tidningspapper till jag var svart i ansiktet. Det fanns som vanligt inget toalettpapper hemma hos honom.

-

Det är väldigt svårt för mig att skriva ihop en sån här historia. Så ni får vara beredda på att jag kan blanda ihop väldigt mycket grejer som har hänt. En del tänker jag inte ta upp ö.h.t. Vill behålla lite för mig själv.

Jag behöver:

• Ha dåliga tankar.
• Må dåligt över mig själv och min kropp.
• Vara ledsen över något som faktiskt går att göra något åt.

Jag trodde att jag var deprimerad förut. Men helt allvarligt nu. Detta är ett riktigt känsligt ämne för mig. Men allt börjar fan bli för mycket. Jag orkar inte gå omkring och spela glad. Har varit frustrerad hela morgonen. Så när Matte äntligen gick till jobbet bröt jag ihop i en jävla skrik/gråt attack. Är så ledsen och trött på allt. Trött på att jag tammefan aldrig kan känna mig älskad eller behövd. Trött på att jag aldrig kan gå ut och göra roliga saker ihop med kompisar. Trött på att jag mist så jävla många bra vänner. Trött på att bara försöka leva vidare och ta dagen som den kommer. Trött på att höra att jag alltid måste försöka. TröttTröttTrött...................................................................

&%&%&&%%#&())/)¤%##!!?!!?!??????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

FANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFAN

FANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFAN

FANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFAN

FANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFANFAN

Är så jävla less på detta nu...

Jag: Kan jag få en kattunge?

Matte: Nej, har jag sagt!

Jag: Får jag ingen så tänker jag börja böla!

Matte: Men då får du börja böla.

Jag: Jag hatar dig...

Jag: Får jag ingen kattunge tänker jag sluta ge Skruttan p-piller!

Matte:*suckar*

Nu jävlar är idioten bra stressad!

När jag satt hemma hos mamma en gång och djuren var själva hemma så tänkte jag "undra vad mina små hjärtan gör just nu?". Så tittade jag igenom bilder på mobilen. Jag fick en klump i halsen och var nära att börja störtböla. Vafan. Måste väl ändå klara av att vara utan dom ett par timmar? Tänk om det skulle ta slut mellan mig och Matte? (Han har sagt att jag faktiskt får ta med mig djuren, då dom dras mer till mig) Då skulle jag ju garanterat skjuta huvudet av mig efter andra dagen. Men jag vill inte heller flytta med dom. Dom har det så himla bra här. Iallafall katterna som springer säkert här. Inte så mycket trafik (om dom inte går vid bilvägen då.. Men den ligger ändå inte så nära gården) och det är en ganska djurvänlig gård (om man räknar bort alla gånger jag skrikit på skitungarna att dom ska ge fan i katterna. En gång började Bebis skrika när en apa drog henne i svansen. Hade jag haft en pistol så... Ja, ni fattar)

Skruttan/Bebis

Mollymus/Mollybus/Mollysnopp (Ja, jag brukar kalla henne för Mollysnopp. Tycker FAKTISKT att det låter gulligt!)

Sessilessan/gumman/stumpan

Valpis/tjockis/bajsan

Mina pälsklingar!

Folk runtomkring oss glor. Men jag bryr mig inte. Skriver stolt min autograf på Tjejs1 arm, och på den andras plådbok. Folk samlas omkring oss. Alla vill ha min autograf. Den nyligen upptäcktabloggerskan. Det är jag det! Efter det att alla har fått sin autograf så går jag vidare. Efter femtio meter kommer en kille som jobbar på en tidning fram till mig och frågar om han får ställa ett par frågor. Självklart svarar jag!

Han: Hur många besökare per dag har du?

Jag: Det beror lite på. Men omkring 10.000 om dagen.

Han: Oj! Hur många kommenterar?

Jag: Det beror på vad jag skriver om. Men har ungefär 1000 kommentarer att godkänna varje dag.

Han: Herregud, du kommer bli framgångsrik!

Jag: Absolut! Jag älskar mitt jobb som bloggerska, älskar mina fans och alla autografer jag får skriva varje dag.

Sen går jag därifrån. Hade ett suuuuperviktigt möte jag bara inte kunde missa.

(Så behöver ju inte ni veta att ungefär HÖGSTA antalet som tittar in på min blogg dagligen är typ... 11 stycken. Och ingen utav er kommenterar. Jävla idioter. Jag måste till och med HOTA er för att ni ska kommentera. Hur sjukt är inte det!?)

Nu ska jag kila hem till Malin för ett glas vin!

Puss på er.

Mina fina idioter! ♥

Igår kollade jag på en dokumentär om våldtäkt. Det var en tjej som berättade om sin våldtäkt och så var tvteamet även på en skola och frågade ungdomarna olika frågor om våldtäkter, alkohol och kläder. Jag blev riktigt förvånad över hur LITE en del tjejer tänker ibland. En del tjejer påstod att om man har en kort klänning så kan det faktiskt sända ut signaler, och att man ändå får skylla sig själv lite. För en riktig våldtog bestod ju av att man blir överfallen en sen kväll i en gränd typ.

Men att tjejer säger att korta klänningar sänder ut dåliga signaler, wtf moment. HUR tänker dom? Vad är det för fel på dessa tjejer? Vad tänker dom med? Vart är IQ:n?

Det var även en läkare som sa att dom flesta våldtäkterna faktiskt inte går till som på filmerna. Att man blir våldtagen i en tunnel, man slåss för sitt liv och sen blir brutalt våldtagen. För i en riktig våldtäkt kan man faktiskt bli stum och inte kunna göra motstånd. Hur skulle man själv reagera egentligen? Det är inte alls säkert att man slåss för sitt liv. Istället kanske man går in i sig själv och blir döv, stum och rädd.

Ang tjejer som berättade om sin egen våldtäkt. Hon blev våldtagen utav en kille i skolan hon gillade, samt hans två kompisar. Hon valde att inte berätta för någon, utan försökte fortsätta som vanligt. Sen spreds det bilder på henne i skolan. Tror att det var nakenkort ifrån våldtäkten. Sen kommer en lärare fram till henne och säger "Jo. Du kanske borde hålla det där för dig själv, detta är verkligen inte bra för skolans rykte". Fattar ni!? Vilket jävla as alltså. Tycker verkligen synd om den där bruden. :(

Vi umgicks dagligen. Rökte, kysstes, myste, skrattade och pratade. Han berättade om sig själv, jag berättade om mig. Vi pratade om vad vi hade för planer med våra liv. Men vi låg aldrig med varandra. Jag ville inte riktigt. Jag hade under en tid haft sex bara för att. Jag använde aldrig sex i syfte till att skada mig själv eller på grund av min dålig självkänsla. Men jag var rädd för att han skulle försvinna efter det att vi har haft sex.

Men så försvann han en dag. Helt spårlöst. Jag blev orolig. Rädd. Vad hade hänt? Hade han dött? Låg han på sjukhus? Satt han i häktet? VART FAN ÄR HAN? Jag var i ett hopplöst tillstånd. Kunde inte äta. Inte sova. Men jag försökte ändå gå vidare. Intala mig själv att det var bäst så här.

När det sedan var marknad i våran lilla stad gick jag dit med ett par kompisar. Kopplade bort allt. Skrattade, garvade, skrattade ännu mer, åkte karusell. Så kom en utav mina kompisar springandes och skrek "Han är här!". Alla glodde på oss. Jag ville sjunka genom jorden.

Jag: Vilken han?

Hon:*Viskar i mitt öra* Vänd dig om.

Och där går han. Han kommer rätt emot mig. Alla ljud runtomkring försvann. Jag började gå mot honom. Snabbare och snabbare. Vi kramades länge och jag började gråta. Av lycka. Det pirrade i kroppen och jag ville aldrig släppa honom.

Om jag ska vara ärlig så kom jag inte riktigt ihåg vart han hade varit. Men jag har ett litet minne av att han berättade att han knaprat piller, däckat av i flera dagar och i all smörja hade han dessutom tappat bort sin mobil. Så han kunde varken ringa eller skicka sms.

För min del hade det inte spelat någon roll om han så hade mördat någon. Jag var bara så jävla glad att han var tillbaka. Hos mig och i mitt liv.

Jag har alltid haft en tendes att falla för killar som är äldre, och framför allt trasiga. Får väl för mig att jag vill kunna laga dom. Jag har haft ihop det med vanliga killar. Men det har aldrig funkat i längden. Jag vill höra historier om knark, inte om en familjesemester i Furuvik. That's it. Så funkar jag.

Men jag vet idag, om jag hade varit singel, skulle jag aldrig gå tillbaka till honom. Jag behöver ingen kille som nojjar sönder när han är ute. Men vi har ingen kontakt med varandra idag. Jag har gått vidare. Trivs ändå ganska bra med mitt liv, trots ångest och sådant. Men jag skulle absolut inte ha något emot att träffa honom och bara prata. Se hur han funkar idag. Om han fortfarande är samma gamla vanliga kille. Prata om vad vi gjort under dom här åren.